Det kan tyckas som en självklarhet för de flesta men för en föräldraledig småbarnsmamma är det långt ifrån en självklarhet. Det är ren lyx att kunna sätta sig på toaletten. Ostört. Och faktiskt få uträtta sina behov utan avbrott. Avbrott som: "jag måste bara tvätta händerna", "jag måste bara ha ett plåster", "jag ska bara dricka", "jag skulle bara se om du var klar" osv. Varför inte låsa då, kan man ju undra. Det rycks i handtaget med en gång och slutar inte förrän man låst upp och släppt in vem det nu kan vara. För att inte tala om liten bebis som inte vill att mamma lämnar honom. Inte ens i hallen med öppen dörr till toaletten.
Att gå på toa när man måste existerar knappast utan man får gå när liten bebis sover. Typ så. Och skulle läget bli akut, ja då finns det inte så mycket att göra. Då får liten bebis vara lite "obevakad" en kort stund. För tro inte man kan sitta länge då. Allt händer precis då. En låda som välts och träffar pannan, en halkar på någon grej när en kryper och slår huvudet i golvet eller lyckas få handen i kläm någonstans.
Det var vid ett sådant "obevakat" tillfälle (dock kissade jag bara den gången - som tur var) som stora A 1år gammal snubblade över trösklen (ovan vid dessa då vi nyss flyttat in i huset) och slog upp hela munnen. Illvrål och gråt som följd och när jag ropar att hon ska komma till mamma och jag sen möter hennes ansikte. Ja, då illvrålade och grät jag nästan med.. Blod precis överallt!!! Givetvis blandat med massa saliv och tårar. Men fy vad det såg ut! Och innan man hunnit undersöka hur illa det är - ja, då hinner miljoner hemska tankar passera ens hjärna. Men man får ändå lite panik sådär första gången det händer. (Har givetvis hänt fler gånger för både henne och lillsyrran. De är ju barn). Nu var det "bara" läppbandet" som gått av och tänderna var hela. Fick ringa svärmor den gången och få skjuts till tandläkaren. Maken var givetvis långt iväg på jobb MED bilen.
Idag var det dock inte så farligt. Liten kille hade bara backat in i ett hörn med gåstolen och kom inte loss..
Så den som säger att det är glassigt att gå hemma. Har nog aldrig känt på att göra det.. Iaf inte varit hemma på heltid det första halvåret/året när det händer som mest. Man får som minst med sömn osv. Den som går till arbetet får sova hela natten, äta frukost och lunch i lugn och ro, kan gå på toaletten vid behov, få en stund för sig själv i bilen till och från jobb m.m. Och sen klagas det på att det är SÅÅ stressigt på jobb och att man måste sova för att vara på topp så inget händer.
Jahapp, det gäller tydligen inte ens eget barn då. Att inget ska hända det för att mamma inte sovit på vet inte hur många nätter, tjatat sig blå på storasyskon för att komma i tid till skolan, göra sina läxor och städa sina rum. För att mamman är så ofokuserad av ren utmattning och stress.. För att tvätten måste tvättas, hängas, strykas och vikas. För att kylskåpet och skafferiet ska vara fulla med mat, maten vara lagad, barnen rena, huset städat osv.
Det arbetet värdesätts aldrig för det är inget avlönat arbete. Om man nu inte räknar de fjuttiga kronor man nu får i föräldrapeng. Man går ju bara hemma och "har all tid i världen".. *suck*
Men jag är inte bitter. Jag älskar mina barn och skulle aldrig vara utan dem. Men en paus ibland då och då hade inte varit fel.
Kram på er
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar