Dagen efter mitt förra inlägg miste vi vår Ozzy. Vår gosunge knaskatt. Mitt i kvällsmaten ser vi en bil tvärstanna utanför oss. Jag förstod direkt att det var en katt som blivit påkörd. Och efter en snabb koll inne misstänkte vi att det var vår. Vår underbara. Och jo, när jag kom ut fann jag honom i grannens trädgård. Trots att hjärnan sa att han var utom räddning ville hjärtat inte lyssna och hoppet klamrade sig fast. Men honom i famnen springandes längs vägen hem brann hoppet intensivt i mig. Påväg till veterinären bet han mig i handen så hårt att han offrade sina sista krafter.. Make. Fick bända loss honom och när vi lade honom på britsen lämnade han oss för alltid.... Sorgen var total. Aldrig kunde jag tro att jag skulle reagerar så starkt som jag gjorde. Tusen och en tankar for genom min hjärna. Massor att reda ut. Och mitt i allt insåg jag hur illa biten jag blivit. Han gav ett sista avtryck. Denna katt som var min trogna följeslagare i allt. Veterinären gav mig antibiotika direkt och väl hemma igen. Efter att tagit hand om våra chockade sörjande barn fick jag åka till akuten. Sjukskriven i en vecka med svullen, öm och orörlig tumme/hand. Ingenting mot vad vår älskade Ozztoss måste ha känt.
Igår var det redan en månad sedan den fruktansvärda dagen. En månad av stor saknad och massor av tårar. Så ofattbart och overkligt. Så ovärdigt och brutalt. Nu håller vi hårt i vår lille Angus. Den kisen som vi har kvar. Ozzys bror som i dagar letade efter sin brorsa.
Såhär är livet. Oförutsägbart. En berg och dalbana.
Vila i frid vår lille vän!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar