*
Att få se sina barn växa upp är ingen självklarhet. Och att orka gå vidare känns tungt och overkligt. Men vi överlever och går starkare ur det hur hemskt det än är. Och hur ofattbart och omöjligt det än verkar vara. Ett pyttesteg i taget. Och sakta men säkert sluter sig såren och läks. Inte helt men nästan. Och det kommer komma tillfällen då de rivs upp igen. Födelsedagar, julaftnar eller bara en vanlig dag i charken på Ica... Men såren blir med tiden till ärr och även de bleknar. Men de kommer alltid att finnas där. Att låtsas som att saker aldrig hänt är bara att skjuta på lidandet. Förr eller senare kommer det upp till ytan. *
Fast jag har svårt att förstå varför sådana saker händer och hur man orkar fortsätta. Hur möter man vardagen? Med allt vad det innebär. Att möta folk på byn och kunna se dem i ögonen. Alla vet. I en liten by som denna går det som en löpeld. För i deras ögon kommer man alltid att vara den mamman, pappan eller familjen som så tragiskt mist sitt barn... *
Alla tankar och all kraft och styrka till familjen J i denna stund. Ännu en familj med en liten ängel... Ta vara om er och era nära och kära!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar