Idag var det begravning av vår käre Mattias. En mycket vacker cermoni i Lyby kyrka. Solrosor längs bänkraderna och en vackert utsmyckad vit kista med ett rött hjärta av rosor och en "jänkebil". Ett svartvitt foto av Patricia, Emma och Mattias i vit ram stod också framme. När alla kom in spelades musik. Allt från hårdrock till mer stämningsfull musik. Prästen kunde knappt gå runt kistan p.g.a. alla blommor. Kantorn spelade Eidelweiss och något mer som jag inte uppfattade i allt känslorus.
En solist sjöng Kärleken Är, Du finns inom mig (Tarzan soundtrack) och soundtracket från Ghost (minns inte vad låten heter). Mycket vackert!
Den första vet jag betyder mycker för Emma. Den sjöng hon bl.a. på vårt bröllop. Lustigt bara att det var precis den jag också tänkte på när jag fick veta om Mattias bortgång. (Läs tidigare inlägg http://dockansdromhus.blogspot.com/2009_08_01_archive.html )
Psalmer var Tryggare kan ingen vara 248(?) och Han har öppnat pärleporten (235). Prästen läste bara lite och resten bestod av sång. Det gör sån skillnad med det.
Även om begravningsgudtjänsten var vacker, så var den minst lika jobbig. En så ung människa som lämnat livet alldeles för tidigt. Lämnat en sambo i stor förtvivlan och en ung flicka utan pappa! Det var inte lätt för någon, inte ett öga torrt!
Mannen klarade inte av att deltaga. Han har så svårt för begravningar efter att hans far gick bort för 13år sedan. Allt det rivs upp igen, eftersom omständigheterna var liknanade. Jag gick dit med makens kompis, tillika fd svåger till Mattias. Kändes tryggt att ha Mackan med sig!
När cermonin led mot sitt slut blev det en tryckt stämning i kyrkan. Mattias mor bröt ihop totalt och fick senare ledas ut eftersom benen knappt bar henne... Med respekt och hänsyn till henne satt alla bara tysta och väntade. Kistan bars ut av de närmsta männen samt ena systern. Därefter gick en efter en ut efter kistbärarna.
Ute på kyrkogården placerades kistan på utvald plats för sista vilan och sänktes ner. En efter en gick alla fram och lade blommor eller sade något. När turen kom till oss gick jag och Mackan fram. Mackan lät sin gula ros falla ner på kistan. Därefter var det min tur. Jag ville sagt något men i halsen blev det stopp. Först lät jag min fuchsiafrägade gerbera falla. Och därefter brevet/teckningen från Amicia. Hon hade ritat en trappa/stege så att han kan klättra ner till oss eller vi upp till honom... Fantastiskt hur barn tänker! Så logiska och enkla. När hon ritat den vek hon ihop den och sa "Farväl Mattias! Vi kommer sakna dig!" Min underbara tös!!! Hon har ett stort hjärta av guld den.
Därefter gick jag bort till Emma och gav henne en stor lång kram. Kommer inte ihåg extakt vad jag sa, men något i stil med: "Jag finner inga ord!" Och så sa jag "Jag känner för dig med hela mitt hjärta!" Efteråt kännes det skönt att jag gått fram.
Nu har jag haft eftermiddagen för mig själv till att tänka. Fixat lite här hemma för att klara ut tankarna. Nu ska jag hämta mina älsklingar på dagis! Ikväll ska vi på kalas!?! Svågern fyller år idag. Är inte det märkligt vad livet kan erbjuda en och samma dag?!
Behövde bara lätta på tankarna lite. Hoppas jag inte har tyngt ner er.
Var rädda om varandra!
Kramar
Linda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar